Castlevania: Rondo of Blood (PCE CD, 1993)
Graphics-8.5 Sound-8.5 Control-7.5/9 Challenge-8/7* Story-6
Level Design-8 Frustration-8/7* Fun-8.5 Originality-7
Overall Score-8.5
*Maria
+
Multiple paths and endings
Great variety overall
Two different playable characters (with different move sets and specials)
Good bosses overall
Minor action adventure elements (locked doors and keys, alternate paths, hidden items)
Dodge moves (backflip as Richter, slide as Maria)
Save feature (saves your progress after each stage)
You can easily switch items if you picked up an unwanted one (except in spots where the previous item falls into a pit)
Impressive cinematic effects
Decent cutscenes
Hidden rooms and paths through levels
Good art direction overall
Some huge and detailed sprites
Chase sequence
Some advanced physics (ball and chain in stage 4)
One can prevent knockback from some attacks by standing on the ground
Change jump direction in mid-air
Unlimited continues (have to restart the stage though)
Some impressive enemy AI
+/-
Rapid fire whip
Some points of no return (can be annoying in places like under the hall with giant candles if you take the left path but it also prevents item farming)
No time limit
Male nudity
No "number" item (the one that raises your sub-weapon’s rate of fire by one, allowing you to have for example two crosses on screen at once)
Much easier to play as Maria
Sometimes cheesy music remixes (new jack swing-like)
-
Can't move backwards in a level (prevents item farming though)
Short invincibility time means you can take two hits in a row from enemies like medusa heads or the boss before Dracula
Item drops disappear after a few seconds
Some control issues (no jump height control, limited jump length control, huge knockback, annoying loss of control during an animation if you fall a certain height, unskippable cutscenes)
Some cheap hits - one or two situations around stairs where you're sometimes forced to take a hit unless you have the right sub weapon
Trial & error (inconsistent enemy knockback on the minotaur and Death (second phase) bosses (won’t happen if they’re about to perform a certain attack), one hit deaths (painting in stage 5), post-death/desperation attacks from bosses after their HP reaches zero, you’ll sometimes have to jump down seemingly random pits to find alternate paths, later boss patterns, it’s possible to not get the chicken in stage 4 if you open a door at the same time as touching it)
Uneven difficulty (cheap axe knight placement in middle of stage 4, fight several bosses in a row before Shaft in stage 6 - however if you die during this fight then you won't have to refight the ones you killed, final boss is kind of pathetic, purple skull goes down in one hit from the cross, green knights near the end are more tedious than challenging, taking alternate paths early on means difficulty spikes)
Worse build-up to the Dracula fight than in SCIV
Minor slowdown and flicker (can be removed via the fan-made Win32 version)
Inconsistent art quality (cutscenes are notably worse than the in-game gfx, which are mostly excellent but sometimes near NES quality in that the backgrounds consist of a bunch of small square tiles)
Some useless weapons (nerfed stopwatch (for some reason the game makes a big deal out of finding them such as before the finale but it’s useless there), most of Maria's weapons)
Annoying death sounds
Dead end in cellar area of first stage where there's a large enemy but no reward
Odd neon glow effect on fences in the cellar area of stage 1
Some weak chip-based sfx
Review (11/10/08):
Rondo of Blood imponerar ordentligt på mig till en början med ett långt anime-intro, sparfunktion och enorm detaljrikedom. Redan på första banan möter man kanske 10 olika fiender och vissa täcker upp nästan en fjärdedel av skärmen. Utöver det kan man nu hitta hemliga vägar i banorna, och när man plockar upp nya vapen tappar man sitt förra och kan byta tillbaka, en smart lösning på ett gammalt problem i Castlevania pre-SOTN. Richter rör sig något snabbare än tidigare, kan nu utföra backflips och även en smart bomb-attack likt den i Castlevania Bloodlines till Mega Drive. Olikt det spelet kan man dock bara slå rakt fram med piskan istället för i 4-8 riktningar, men det är inget större problem.
Spelet fortsätter hela tiden imponera visuellt med skelett som hoppar ut ur brinnande hus, svävande jätteögon som bryter sig ur sina burar och jagar dig, och tavlor som kommer till liv och suger in Richter i ramen. Det är överlag ett ganska stort steg i variation och cinematik från det ganska sparsmakade Castlevania IV, och man märker hur BLOODlines har lånat en hel del från det här spelet. Även soundtracket är grymt imponerande, klassiska CV-låtar får fina remakes i cd-kvalitet och de nya spåren är inte heller fy skam.
Något som däremot inte är så genomtänkt är svårighetsgraden. Efter de första två banorna har jag knappt blivit träffad en enda gång, men när jag möter andra bossen (en extremt akrobatisk varulv) får jag däng direkt och det tar ett par försök innan jag tar honom. Och efter det är allt lätt igen, jag hittar lagad kyckling och stora hjärtan i princip i varannat rum, tills jag plötsligt möter en fiende som dödar mig på en enda smäll (wtf?). Och så där håller det på spelet igenom. Ungefär på bana 4 hamnar man i en bossrush om 4 bossar som känns halvt omöjlig till en början och jag tänker att kunde ni inte bara spritt ut dessa i resten av spelet? På bana 6 möter man den svåraste bossen, spöket av en av bana fyras bossar. Men han är egentligen bara svår pga halvdan hit detection och attacker som man måste lära sig för att undvika. Direkt efter honom går man upp för den klassiska trappan och tar sig an Dracula, som känns helt patetiskt enkel efter bossen innan.
Dold text: slutet: När jag klarat honom bjuds jag på en ganska tafflig cutscene med dåligt ritad dracula som säger några klyshiga rader om ödet och skrattar. Jag får känslan av att det inte alls är slut, men sen får jag se Richter stå vid klippan utanför slottet och resten av slutet är precis som tidigare CV-slut.
Efter detta är jag ganska övertygad om att spelet är överskattat, men under spelets gång hade jag i hemliga rum befriat två damer och hade även läst på internet att en av dem skulle vara spelbara. Tillbaks på titelskärmen får jag se att jag bara klarat ca 70% av spelet och att jag nu kan spela som en 12-årig blond flicka också. Jag testar det, och det visar sig att hon är typ dubbelt så bra som Richter. Hon kan dubbelhoppa, använder en dubbel bumerangattack som är mycket smidigare än piskan, och kan dodga fiendeattacker genom att ducka eller göra en slide på marken, vilken också gör henne mycket snabbare. Enda haken är att hon tål lite mindre och har något sämre specialvapen, vilket inte alls balanserar ut hennes trasighet i övrigt. De sistnämnda är dock roliga att använda och ovanligt tramsiga för ett Castlevania-spel (en av dem är en fet vit katt som springer in i fiender och klöser dem till döds).
Istället för att spela om spelet helt får man likt Super Mario World tillgång till en enkel karta där man kan välja var man vill starta och även se anslutande vägar som man missat att ta, så att man inte går runt på måfå och letar efter dolda vägar. Man hittar nya vägar på tre sätt: genom att slå spruckna väggar, genom att öppna låsta dörrar med nycklar man hittar, eller att hoppa ner i stup. Det tredje alternativet används ganska ofta och sällan får man något hum om vilket stup det gäller att hoppa nedför, vilket leder till en hel del frustration. Men de dolda vägarna är många och innehåller nya bossar och annat smått och gott, så spelets livslängd blir nästan dubbelt så lång.
Så efter att ha upptäckt allt Rondo of Blood hade att erbjuda kan jag konstatera att ja, det är överskattat. Men inte mycket, och det är på många sätt det bästa Castlevania som gjordes innan pånyttfödelsen med Symphony of the Night. Med en bättre balanserad svårighetsgrad och karaktärer, samt lite mindre trial & error hade det här varit 9/10. Istället är det en stark åtta.
Level Design-8 Frustration-8/7* Fun-8.5 Originality-7
Overall Score-8.5
*Maria
+
Multiple paths and endings
Great variety overall
Two different playable characters (with different move sets and specials)
Good bosses overall
Minor action adventure elements (locked doors and keys, alternate paths, hidden items)
Dodge moves (backflip as Richter, slide as Maria)
Save feature (saves your progress after each stage)
You can easily switch items if you picked up an unwanted one (except in spots where the previous item falls into a pit)
Impressive cinematic effects
Decent cutscenes
Hidden rooms and paths through levels
Good art direction overall
Some huge and detailed sprites
Chase sequence
Some advanced physics (ball and chain in stage 4)
One can prevent knockback from some attacks by standing on the ground
Change jump direction in mid-air
Unlimited continues (have to restart the stage though)
Some impressive enemy AI
+/-
Rapid fire whip
Some points of no return (can be annoying in places like under the hall with giant candles if you take the left path but it also prevents item farming)
No time limit
Male nudity
No "number" item (the one that raises your sub-weapon’s rate of fire by one, allowing you to have for example two crosses on screen at once)
Much easier to play as Maria
Sometimes cheesy music remixes (new jack swing-like)
-
Can't move backwards in a level (prevents item farming though)
Short invincibility time means you can take two hits in a row from enemies like medusa heads or the boss before Dracula
Item drops disappear after a few seconds
Some control issues (no jump height control, limited jump length control, huge knockback, annoying loss of control during an animation if you fall a certain height, unskippable cutscenes)
Some cheap hits - one or two situations around stairs where you're sometimes forced to take a hit unless you have the right sub weapon
Trial & error (inconsistent enemy knockback on the minotaur and Death (second phase) bosses (won’t happen if they’re about to perform a certain attack), one hit deaths (painting in stage 5), post-death/desperation attacks from bosses after their HP reaches zero, you’ll sometimes have to jump down seemingly random pits to find alternate paths, later boss patterns, it’s possible to not get the chicken in stage 4 if you open a door at the same time as touching it)
Uneven difficulty (cheap axe knight placement in middle of stage 4, fight several bosses in a row before Shaft in stage 6 - however if you die during this fight then you won't have to refight the ones you killed, final boss is kind of pathetic, purple skull goes down in one hit from the cross, green knights near the end are more tedious than challenging, taking alternate paths early on means difficulty spikes)
Worse build-up to the Dracula fight than in SCIV
Minor slowdown and flicker (can be removed via the fan-made Win32 version)
Inconsistent art quality (cutscenes are notably worse than the in-game gfx, which are mostly excellent but sometimes near NES quality in that the backgrounds consist of a bunch of small square tiles)
Some useless weapons (nerfed stopwatch (for some reason the game makes a big deal out of finding them such as before the finale but it’s useless there), most of Maria's weapons)
Annoying death sounds
Dead end in cellar area of first stage where there's a large enemy but no reward
Odd neon glow effect on fences in the cellar area of stage 1
Some weak chip-based sfx
Review (11/10/08):
Rondo of Blood imponerar ordentligt på mig till en början med ett långt anime-intro, sparfunktion och enorm detaljrikedom. Redan på första banan möter man kanske 10 olika fiender och vissa täcker upp nästan en fjärdedel av skärmen. Utöver det kan man nu hitta hemliga vägar i banorna, och när man plockar upp nya vapen tappar man sitt förra och kan byta tillbaka, en smart lösning på ett gammalt problem i Castlevania pre-SOTN. Richter rör sig något snabbare än tidigare, kan nu utföra backflips och även en smart bomb-attack likt den i Castlevania Bloodlines till Mega Drive. Olikt det spelet kan man dock bara slå rakt fram med piskan istället för i 4-8 riktningar, men det är inget större problem.
Spelet fortsätter hela tiden imponera visuellt med skelett som hoppar ut ur brinnande hus, svävande jätteögon som bryter sig ur sina burar och jagar dig, och tavlor som kommer till liv och suger in Richter i ramen. Det är överlag ett ganska stort steg i variation och cinematik från det ganska sparsmakade Castlevania IV, och man märker hur BLOODlines har lånat en hel del från det här spelet. Även soundtracket är grymt imponerande, klassiska CV-låtar får fina remakes i cd-kvalitet och de nya spåren är inte heller fy skam.
Något som däremot inte är så genomtänkt är svårighetsgraden. Efter de första två banorna har jag knappt blivit träffad en enda gång, men när jag möter andra bossen (en extremt akrobatisk varulv) får jag däng direkt och det tar ett par försök innan jag tar honom. Och efter det är allt lätt igen, jag hittar lagad kyckling och stora hjärtan i princip i varannat rum, tills jag plötsligt möter en fiende som dödar mig på en enda smäll (wtf?). Och så där håller det på spelet igenom. Ungefär på bana 4 hamnar man i en bossrush om 4 bossar som känns halvt omöjlig till en början och jag tänker att kunde ni inte bara spritt ut dessa i resten av spelet? På bana 6 möter man den svåraste bossen, spöket av en av bana fyras bossar. Men han är egentligen bara svår pga halvdan hit detection och attacker som man måste lära sig för att undvika. Direkt efter honom går man upp för den klassiska trappan och tar sig an Dracula, som känns helt patetiskt enkel efter bossen innan.
Dold text: slutet: När jag klarat honom bjuds jag på en ganska tafflig cutscene med dåligt ritad dracula som säger några klyshiga rader om ödet och skrattar. Jag får känslan av att det inte alls är slut, men sen får jag se Richter stå vid klippan utanför slottet och resten av slutet är precis som tidigare CV-slut.
Efter detta är jag ganska övertygad om att spelet är överskattat, men under spelets gång hade jag i hemliga rum befriat två damer och hade även läst på internet att en av dem skulle vara spelbara. Tillbaks på titelskärmen får jag se att jag bara klarat ca 70% av spelet och att jag nu kan spela som en 12-årig blond flicka också. Jag testar det, och det visar sig att hon är typ dubbelt så bra som Richter. Hon kan dubbelhoppa, använder en dubbel bumerangattack som är mycket smidigare än piskan, och kan dodga fiendeattacker genom att ducka eller göra en slide på marken, vilken också gör henne mycket snabbare. Enda haken är att hon tål lite mindre och har något sämre specialvapen, vilket inte alls balanserar ut hennes trasighet i övrigt. De sistnämnda är dock roliga att använda och ovanligt tramsiga för ett Castlevania-spel (en av dem är en fet vit katt som springer in i fiender och klöser dem till döds).
Istället för att spela om spelet helt får man likt Super Mario World tillgång till en enkel karta där man kan välja var man vill starta och även se anslutande vägar som man missat att ta, så att man inte går runt på måfå och letar efter dolda vägar. Man hittar nya vägar på tre sätt: genom att slå spruckna väggar, genom att öppna låsta dörrar med nycklar man hittar, eller att hoppa ner i stup. Det tredje alternativet används ganska ofta och sällan får man något hum om vilket stup det gäller att hoppa nedför, vilket leder till en hel del frustration. Men de dolda vägarna är många och innehåller nya bossar och annat smått och gott, så spelets livslängd blir nästan dubbelt så lång.
Så efter att ha upptäckt allt Rondo of Blood hade att erbjuda kan jag konstatera att ja, det är överskattat. Men inte mycket, och det är på många sätt det bästa Castlevania som gjordes innan pånyttfödelsen med Symphony of the Night. Med en bättre balanserad svårighetsgrad och karaktärer, samt lite mindre trial & error hade det här varit 9/10. Istället är det en stark åtta.