Wario Land 2 (GB/GBC, 1998)
Graphics-8 Sound-7.5 Control-8 Challenge-6.5
Level Design-7 Frustration-8.5 Fun-7 Originality-7
Overall Score-7
+
Innovative mechanics (invincibility, transformations, using enemies as platforms, crouch jump, destroy blocks using enemies),
Alternate end bosses and endings
Hidden exits
Good variety overall
60+ levels
Somewhat comical tone
Good puzzles overall (some get tedious because you need to memorize several screens of level design)
Strange atmosphere (more so than the prequel)
+/-
Decent bosses (but since you're invincible most of the fun is lost)
You now start out with tackling and stomping moves (power up hats are gone = no fire breath or flight)
-
Forced mini-games (to get treasures, these get old pretty quick)
Huge knockback
Some tedious vertical platforming later on
Some transformations get incredibly frustrating to use because you can't cancel them and manual control is lost (Wario on fire)
Less detailed graphics than in the prequel (Wario looks very different and less likeable, some reused bosses look worse)
Much simpler hub world
Swedish commentary by Skrotbert (Loading):
"Att Wario är odödlig är ju en del av charmen, men samtidigt har detta tvingat fram lösningar som inte alltid känns helt hundra. Att bli utkastad från en bossfight och behöva promenera tillbaka är mest bara irriterande, och det gäller även det här med att man gör en överdriven Belmont (läs: kastas tillbaka flera steg, studsandes) när man skadas av en fiende är inte heller särskilt roligt i längden. Men jag antar att de var tvungna. Kanske. Fan ta de där hundarna i fönstrena, eller vad de nu är för typer som kastar flaskor på mig.
Ett fint litet spel, som sagt. Frågan är dock om jag ändå inte föredrar föregångaren. Varför vet jag inte riktigt, det är ju ett plattformsspel av det mer traditionella slaget, men jag antar att det kanske har att göra med att WL2 blev lite smådrygt mellan varven. (minispelen glädjer väl ingen människa, och vissa former var bara långsamma och irriterande, även om det är kul att han faktiskt kan bli full och måste nyktra till genom att hoppa i vattnet).
Överlag så tycker jag att de inledande nivåerna hade roligare mål, som att stänga av väckarklockan, kranen osv, saker som hade en finurlig koppling till berättelsen. Sen blev det mest bara att avsluta banan genom att gå igenom en dörr med stjärnor ovanpå. Själva nivådesignen var fortfarande för det mesta intressant, men det där lilla extra avtog en smula, tycker jag."
Level Design-7 Frustration-8.5 Fun-7 Originality-7
Overall Score-7
+
Innovative mechanics (invincibility, transformations, using enemies as platforms, crouch jump, destroy blocks using enemies),
Alternate end bosses and endings
Hidden exits
Good variety overall
60+ levels
Somewhat comical tone
Good puzzles overall (some get tedious because you need to memorize several screens of level design)
Strange atmosphere (more so than the prequel)
+/-
Decent bosses (but since you're invincible most of the fun is lost)
You now start out with tackling and stomping moves (power up hats are gone = no fire breath or flight)
-
Forced mini-games (to get treasures, these get old pretty quick)
Huge knockback
Some tedious vertical platforming later on
Some transformations get incredibly frustrating to use because you can't cancel them and manual control is lost (Wario on fire)
Less detailed graphics than in the prequel (Wario looks very different and less likeable, some reused bosses look worse)
Much simpler hub world
Swedish commentary by Skrotbert (Loading):
"Att Wario är odödlig är ju en del av charmen, men samtidigt har detta tvingat fram lösningar som inte alltid känns helt hundra. Att bli utkastad från en bossfight och behöva promenera tillbaka är mest bara irriterande, och det gäller även det här med att man gör en överdriven Belmont (läs: kastas tillbaka flera steg, studsandes) när man skadas av en fiende är inte heller särskilt roligt i längden. Men jag antar att de var tvungna. Kanske. Fan ta de där hundarna i fönstrena, eller vad de nu är för typer som kastar flaskor på mig.
Ett fint litet spel, som sagt. Frågan är dock om jag ändå inte föredrar föregångaren. Varför vet jag inte riktigt, det är ju ett plattformsspel av det mer traditionella slaget, men jag antar att det kanske har att göra med att WL2 blev lite smådrygt mellan varven. (minispelen glädjer väl ingen människa, och vissa former var bara långsamma och irriterande, även om det är kul att han faktiskt kan bli full och måste nyktra till genom att hoppa i vattnet).
Överlag så tycker jag att de inledande nivåerna hade roligare mål, som att stänga av väckarklockan, kranen osv, saker som hade en finurlig koppling till berättelsen. Sen blev det mest bara att avsluta banan genom att gå igenom en dörr med stjärnor ovanpå. Själva nivådesignen var fortfarande för det mesta intressant, men det där lilla extra avtog en smula, tycker jag."