Shining Force II (MD, 1993)
Graphics-8 Sound-8.5 Control-8 Challenge-7 Story-6
Level Design-7.5 Frustration-7.5 Fun-8 Originality-6
Overall Score-8.5
+
Improved AI
Less linear (you can explore the world map quite freely and fight some battles in a different order than you're supposed to)
Difficulty options
Large character gallery (30)
More secret characters
Good length
Lots of spells and equipment/items
Secret items and battles
Great battle interface overall
Better use of colour and more detailed sprites
-
Some grinding required
Very hard to find some items (golem arm, running ring, mithril parts - you need to stand in the right spot and face the right direction)
The game can be pretty vague about where to go next at times (achilles sword quest, metula quest)
Fairly anonymous characters overall
No battle speed options
No inns in towns (characters auto-heal)
Dialogue is pretty silly and scenes seem rushed or poorly translated at times (Nazca ship scene, Gyan not knowing about Granseal)
You only buy weapons, accessories and healing items (not armor or spells)
Your characters’ inventories hold only 4 items including equipped weapons
Choosing the right characters to stick with is a trial & error business (though not fatal on lower difficulties)
Unbalanced characters (most fliers suck)
A bit repetitive
No world map
Nearly all barrels are empty
Menu sounds and battle jingles get a bit annoying
Some battle encounters don't go away after you've won them
Review in Swedish:
Kan säga på en gång att handlingen i det här spelet är rätt kass, vilket delvis beror på dålig översättning (ett par scener är nästan obegripliga) men även på ett dramaturgiskt plan var kvalitén långt under Phantasy star IV eller FF6. Ännu en "Ett gäng ungdomar blir utvalda att rädda världen i en legend om det goda mot det onda"-berättelse. Och de flesta karaktärerna (finns 30) får man knappt lära känna alls.
Men så var det med ettan också, och med många andra spel i genren. Anledningen till att man spelar Shining Force är stridssystemet, som är bland de mest lättanvända och beroendeframkallande för sin tid. Man börjar med 4 karaktärer av olika klasser som man styr var för sig på ett inrutat slagfält, och turas om att gå, slå eller kasta magi mot datorstyrda monsterarméer. Väldigt snart stöter man på likasinnade som hänger med av mer eller mindre vettiga anledningar och totalt kan man använda 12 av dem samtidigt i strid, medan de andra sitter på "bänken" (en stor mekanisk korall som kallas för the caravan).
Ungefär 30 strider bjuder spelet på, och mot slutet är det lätt hänt att man åker på däng om man inte tänker sig för, eller level-grindar tillräckligt (vilket är lätt gjort då man när som helst kan teleportera ut ur en strid och spela om den). Har dock aldrig varit mycket för grinding, och på default svårighetsgrad behövdes det knappt alls. AI:n är klart bättre in i föregångaren, men ser man till konkurrenter som Langrisser och Ogre Battle är den ändå väldigt lätt att överlista när man väl lärt sig spelet. Bara att ta det lugnt och hålla sina magiker tätt bakom krigarna.
Det mest intressanta rent spelmekaniskt är promotions, som man kan ge sina karaktärer efter de fyllt level 20. Ju längre man väntar med en promotion desto starkare blir karaktärerna i slutändan, och det finns gömda föremål lite varstans som gör att man kan öppna upp nya klasser att promota till, t.ex. kan man göra sina präster till krigsmunkar istället för biskopar. Kul att leta efter dessa och upptäcka nya färdigheter, men vissa av dem ligger på de mest försumbara platserna man kan tänka sig, som t.ex. bland kvistarna i ett random träd bland hundra andra, exakt likadana träd i en random stad.
Finns många hemliga supervapen att skaffa sig, vilka byggs av en smed (en väldigt svårhittad sådan) med hjälp av materialet mithril som såklart också är svårhittat. Visserligen är dessa bäst i spelet, men av nån dum anledning tyckte utvecklarna att smeden skulle få välja vilka vapen han ville göra åt en så ibland är han jävlig och ger en nåt som knappt var värt besväret. Vill man ha det bästa åt sina karaktärer är det alltså dags att hoppa in i save/reload-rutinen. Man behöver dock inte ens dessa vapen för att klara spelet i det här läget, så det här är bara nåt för de som har OCD och måste hitta allt i ett spel för att känna sig färdiga med det.
Grafik och musik har fått sig ett lyft. Karaktärsporträtt och stridsscener är bättre ritade och animerade, och musiken låter klarare (bättre trumsamplingar) och är mer varierad. Däremot ser "overworld"-grafiken ut nästan exakt som föregångaren, med tjocka svarta outlines på alla sprites, ganska tråkig shading och hög kontrast mellan färgerna. Karaktärsspritesen är som i föregångaren knappt animerade överhuvudtaget, vilket begränsar scener som kunde ha varit rätt starka med lite trovärdigt kroppsspråk. Kunde sett bättre ut för att vara ett så sent släpp. Däremot har porträtten några få olika uttryck och mindre animationer beroende på humör, och de är som sagt välritade och har en säregen stil som jag personligen gillar. Överlag så ser spelet ut och låter ungefär som man kan vänta sig av en uppföljare till första spelet.
Tog mig några dar att dra igenom spelet, började spela på konsol men bytte snart till emulator då det inte gick att skippa stridsanimationerna, som tar upp kanske en tredjedel av tiden i varje slag. Alla sRPG:n borde ha en snabbspolnings-feature. Tröttnade ändå emellanåt då striderna i dagsläget känns väldigt simpla och oftast utspelar sig på samma sätt, men mot slutet poppar nya fiender upp i nästan varje strid och det var för mig tillräckligt för att skapa det där "bara en till"-beteendet då jag inte bryr mig om hur tidigt jag ska upp nästa morgon.
Det är inget Langrisser 2 (Der Langrisser på SNES), och kanske för primitivt för sRPG/strategi-nördar, men med fem svårighetsgrader och 30 karaktärer är det nog det mest omspelbara MD-spelet och även en schysst inkörsport för nybörjare till genren.
Comment:
For the most part, it's a sequel done right. Actually the game is pretty amazing if huge battles and character building is what you play SRPGs for, and the production values and enemy AI are noticeably improved this time around, with some actually decent sounding orchestral FM music accompanying the action. Players more interested in story will probably be feeling unsatisfied with the latter half of the game though, as there's plenty of inane and/or poorly translated dialogue to plow through there. But play it in an emu, and that's no longer a problem.
Level Design-7.5 Frustration-7.5 Fun-8 Originality-6
Overall Score-8.5
+
Improved AI
Less linear (you can explore the world map quite freely and fight some battles in a different order than you're supposed to)
Difficulty options
Large character gallery (30)
More secret characters
Good length
Lots of spells and equipment/items
Secret items and battles
Great battle interface overall
Better use of colour and more detailed sprites
-
Some grinding required
Very hard to find some items (golem arm, running ring, mithril parts - you need to stand in the right spot and face the right direction)
The game can be pretty vague about where to go next at times (achilles sword quest, metula quest)
Fairly anonymous characters overall
No battle speed options
No inns in towns (characters auto-heal)
Dialogue is pretty silly and scenes seem rushed or poorly translated at times (Nazca ship scene, Gyan not knowing about Granseal)
You only buy weapons, accessories and healing items (not armor or spells)
Your characters’ inventories hold only 4 items including equipped weapons
Choosing the right characters to stick with is a trial & error business (though not fatal on lower difficulties)
Unbalanced characters (most fliers suck)
A bit repetitive
No world map
Nearly all barrels are empty
Menu sounds and battle jingles get a bit annoying
Some battle encounters don't go away after you've won them
Review in Swedish:
Kan säga på en gång att handlingen i det här spelet är rätt kass, vilket delvis beror på dålig översättning (ett par scener är nästan obegripliga) men även på ett dramaturgiskt plan var kvalitén långt under Phantasy star IV eller FF6. Ännu en "Ett gäng ungdomar blir utvalda att rädda världen i en legend om det goda mot det onda"-berättelse. Och de flesta karaktärerna (finns 30) får man knappt lära känna alls.
Men så var det med ettan också, och med många andra spel i genren. Anledningen till att man spelar Shining Force är stridssystemet, som är bland de mest lättanvända och beroendeframkallande för sin tid. Man börjar med 4 karaktärer av olika klasser som man styr var för sig på ett inrutat slagfält, och turas om att gå, slå eller kasta magi mot datorstyrda monsterarméer. Väldigt snart stöter man på likasinnade som hänger med av mer eller mindre vettiga anledningar och totalt kan man använda 12 av dem samtidigt i strid, medan de andra sitter på "bänken" (en stor mekanisk korall som kallas för the caravan).
Ungefär 30 strider bjuder spelet på, och mot slutet är det lätt hänt att man åker på däng om man inte tänker sig för, eller level-grindar tillräckligt (vilket är lätt gjort då man när som helst kan teleportera ut ur en strid och spela om den). Har dock aldrig varit mycket för grinding, och på default svårighetsgrad behövdes det knappt alls. AI:n är klart bättre in i föregångaren, men ser man till konkurrenter som Langrisser och Ogre Battle är den ändå väldigt lätt att överlista när man väl lärt sig spelet. Bara att ta det lugnt och hålla sina magiker tätt bakom krigarna.
Det mest intressanta rent spelmekaniskt är promotions, som man kan ge sina karaktärer efter de fyllt level 20. Ju längre man väntar med en promotion desto starkare blir karaktärerna i slutändan, och det finns gömda föremål lite varstans som gör att man kan öppna upp nya klasser att promota till, t.ex. kan man göra sina präster till krigsmunkar istället för biskopar. Kul att leta efter dessa och upptäcka nya färdigheter, men vissa av dem ligger på de mest försumbara platserna man kan tänka sig, som t.ex. bland kvistarna i ett random träd bland hundra andra, exakt likadana träd i en random stad.
Finns många hemliga supervapen att skaffa sig, vilka byggs av en smed (en väldigt svårhittad sådan) med hjälp av materialet mithril som såklart också är svårhittat. Visserligen är dessa bäst i spelet, men av nån dum anledning tyckte utvecklarna att smeden skulle få välja vilka vapen han ville göra åt en så ibland är han jävlig och ger en nåt som knappt var värt besväret. Vill man ha det bästa åt sina karaktärer är det alltså dags att hoppa in i save/reload-rutinen. Man behöver dock inte ens dessa vapen för att klara spelet i det här läget, så det här är bara nåt för de som har OCD och måste hitta allt i ett spel för att känna sig färdiga med det.
Grafik och musik har fått sig ett lyft. Karaktärsporträtt och stridsscener är bättre ritade och animerade, och musiken låter klarare (bättre trumsamplingar) och är mer varierad. Däremot ser "overworld"-grafiken ut nästan exakt som föregångaren, med tjocka svarta outlines på alla sprites, ganska tråkig shading och hög kontrast mellan färgerna. Karaktärsspritesen är som i föregångaren knappt animerade överhuvudtaget, vilket begränsar scener som kunde ha varit rätt starka med lite trovärdigt kroppsspråk. Kunde sett bättre ut för att vara ett så sent släpp. Däremot har porträtten några få olika uttryck och mindre animationer beroende på humör, och de är som sagt välritade och har en säregen stil som jag personligen gillar. Överlag så ser spelet ut och låter ungefär som man kan vänta sig av en uppföljare till första spelet.
Tog mig några dar att dra igenom spelet, började spela på konsol men bytte snart till emulator då det inte gick att skippa stridsanimationerna, som tar upp kanske en tredjedel av tiden i varje slag. Alla sRPG:n borde ha en snabbspolnings-feature. Tröttnade ändå emellanåt då striderna i dagsläget känns väldigt simpla och oftast utspelar sig på samma sätt, men mot slutet poppar nya fiender upp i nästan varje strid och det var för mig tillräckligt för att skapa det där "bara en till"-beteendet då jag inte bryr mig om hur tidigt jag ska upp nästa morgon.
Det är inget Langrisser 2 (Der Langrisser på SNES), och kanske för primitivt för sRPG/strategi-nördar, men med fem svårighetsgrader och 30 karaktärer är det nog det mest omspelbara MD-spelet och även en schysst inkörsport för nybörjare till genren.
Comment:
For the most part, it's a sequel done right. Actually the game is pretty amazing if huge battles and character building is what you play SRPGs for, and the production values and enemy AI are noticeably improved this time around, with some actually decent sounding orchestral FM music accompanying the action. Players more interested in story will probably be feeling unsatisfied with the latter half of the game though, as there's plenty of inane and/or poorly translated dialogue to plow through there. But play it in an emu, and that's no longer a problem.