Contra (NES, 1988)
Graphics-8 Sound-7.5 Control-6.5 Challenge-8* Story-5
Level Design-7 Frustration-8 Fun- (7)* Originality-6
Overall Score-7.5
*1-player
+
Good variety
Fast paced and sometimes intense
Good bosses overall (some go down too fast)
8-way targeting
2-player coop
Some large sprites
Respawn on the spot
Auto-fire if using the machine gun weapon (up to 6 bullets on screen compared to 4 with the default gun)
Rapid fire power up (makes bullets travel faster rather than add auto-fire)
Spread gun (5 bullets per volley and a max of 10 on screen at once, pretty OP)
+/-
Not having the right weapon at the right time makes some parts much harder (no weapon inventory)
Laser weapon is quite slow but does travel through enemies
-
Trial & error
Pretty short
Easy final boss
No options (though a hard mode is unlockable)
Awkward jumping (more vertical than horizontal length and you can't adjust your jump height) and crouching controls (can't move while crouching, character auto-stands up when pushing forward)
Sometimes hard to tell if you’re damaging an enemy
Hard to judge distances in the 3D levels (on bullets especially)
Unbalanced weapons (spread gun is the best)
Can't jump while in water
Review in Swedish:
Är Contra verkligen en populär serie i Sverige, något som man nämner i samma veva som Mega Man, Duck Tales och Castlevania när man snackar NES-klassiker? Jag hade iaf inte hört talas om serien förrän runt sekelskiftet, och det enda tidigare minnet jag har är några ads i Nintendo Power för spelet Super Probotector till SNES. Suktade efter att spela det, men det glömdes snart bort i strömmen av bra spel som släpptes under samma period och ingen jag kände då ägde något av spelen.
Nu har jag gått tillbaka till rötterna, fast baklänges. Det här är det tredje spelet jag spelar efter att nätt och jämnt ha överlevt SNES- och Mega Drive-spelen. Konstigt nog har jag ungefär lika kul med det här, även om upplevelsen är mer kortlivad och repetitiv.
Något jag verkligen inte gillar med Contra är kontrollen, så tar den först. Man måste verkligen ställa om sig efter att ha spelat andra 2D-spel.. Hoppen är plötsligt höga istället för långa, du har mindre "luftkontroll" än vanligt, och när du duckar så måste du hålla fingrarna i styr så att du inte råkar ställa dig upp igen. Hade förstås inte förväntat mig en bättre kontroll än i de senare spelen, men här känns den nästan som en utmaning i sig. Den är dock väldigt tight för sin tid, och jag kan inte minnas några problem med slarvig hit detection heller. En aqcuired taste, kan man säga om man vill vara snäll och engelsk.
Vapensystemet är simpelt, och ganska obalanserat. Det finns fyra olika, och plockar du upp ett nytt vapen förlorar du det du höll i. Det enda man behöver enligt mig är spreadshot, då det har en snabb cooldown och du slipper sikta bra. De andra vapnen är inte lika användbara, speciell inte Laser som tvingar dig att hålla koll på när det träffar så att du kan skjuta igen. Trycker du febrilt så stannar skotten mitt i luften och du kan inte träffa något som inte befinner sig mitt framför avataren.
Bandesignen är överlag bra, det händer alltid något och för sin tid är spelet varierat. Du har sidoscrollande banor med fiender som respawnar och springer mot dig från bägge håll, vertikalscrollande banor med statiska kanoner och bombregn, och så har du inomhusbanorna, som är mest intressanta då de inte återskapades i uppföljarna. Dessa sätter dig i tredje persons-perspektiv bakom avataren, och de kan liknas vid ett mer metodiskt space harrier där du går från rum till rum, stoppas av en vägg täckt med kanoner och soldater som springer in från sidorna och fyller skärmen med kulregn och granater. Tyvärr är de här banorna mer än hårdvaran klarar av, det är extremt svårt att bedöma avståndet mellan dig och fiendens projektiler, och skalningen är allt annat än jämn. Detta leder till att de blir mer frustrerande än utmanande och man börjar undra varför Konami inte väntade tills nästa generations hårdvara. Bossarna täcker ibland nästan halva skärmen, och har lagom svåra mönster. Vissa av dem är dock lättare än de borde vara, jag hade kanske minst problem med de allra sista bossarna i spelet.
Även det första spelet innehåller 2-player coop. Vanligtvis är det en rakt igenom bra sak i spel, delad glädje är nästan alltid dubbel när det gäller spel. I Contra är det dock på gott och ont. Det är förvånande lätt att blanda ihop spelavatarerna mitt i stridens hetta då de egentligen är samma sprite men med olika färgpalett, och spelet innehåller flera knepiga plattformsmoment där spelare förväntas vara exakt lika bra för att smidigt kunna ta sig vidare. Hamnar en spelare lite bakom är det lätt hänt att det slutar med ett förlorat liv om den andre inte stannar upp, vilket gör att spelet förlorar lite av sitt flyt.
Grafiskt är spelet bra för sin tid, och man ser direkt att det gjordes på 80-talet. Spelarens avatar är en Rambo-kopia, de vanliga fienderna ser ut som amerikanska fotbollsspelare med stora vita sneakers, och bossarna är en blandning av robotar, tanks, kanoner och utomjordingar som påminner kraftigt om de Alien-filmerna. Nästan så att Konami borde ha tvingats till censur.
Musiken la jag oftast inte märke till. Den är hyfsat melodisk, upbeat och den passar spelet riktigt bra, men det är inget man går och nynnar på efter att ha spelat.
Jag har knappt nämnt svårighetsgraden, det som alla verkar diskutera när det gäller Contra-serien. Det bygger förstås mycket på memorisering, att nöta och lära sig utantill. Jag är inget fan av den sortens speldesign, men jag hade mindre problem med detta i det här första spelet. Kanske för att det är mindre varierat eller för att jag redan lärt mig hur ett Conta ska spelas. Det är definitivt långsammare än Mega Drive-spelet, och det går ganska snabbt att hitta "safe-spots" i de flesta situtationer.
Det får 7/10 av mig. Lägg till ett om du har någon skillad retroräv i vänskapskretsen. Dra ifrån ett om du verkligen hatar memorisering.
Level Design-7 Frustration-8 Fun- (7)* Originality-6
Overall Score-7.5
*1-player
+
Good variety
Fast paced and sometimes intense
Good bosses overall (some go down too fast)
8-way targeting
2-player coop
Some large sprites
Respawn on the spot
Auto-fire if using the machine gun weapon (up to 6 bullets on screen compared to 4 with the default gun)
Rapid fire power up (makes bullets travel faster rather than add auto-fire)
Spread gun (5 bullets per volley and a max of 10 on screen at once, pretty OP)
+/-
Not having the right weapon at the right time makes some parts much harder (no weapon inventory)
Laser weapon is quite slow but does travel through enemies
-
Trial & error
Pretty short
Easy final boss
No options (though a hard mode is unlockable)
Awkward jumping (more vertical than horizontal length and you can't adjust your jump height) and crouching controls (can't move while crouching, character auto-stands up when pushing forward)
Sometimes hard to tell if you’re damaging an enemy
Hard to judge distances in the 3D levels (on bullets especially)
Unbalanced weapons (spread gun is the best)
Can't jump while in water
Review in Swedish:
Är Contra verkligen en populär serie i Sverige, något som man nämner i samma veva som Mega Man, Duck Tales och Castlevania när man snackar NES-klassiker? Jag hade iaf inte hört talas om serien förrän runt sekelskiftet, och det enda tidigare minnet jag har är några ads i Nintendo Power för spelet Super Probotector till SNES. Suktade efter att spela det, men det glömdes snart bort i strömmen av bra spel som släpptes under samma period och ingen jag kände då ägde något av spelen.
Nu har jag gått tillbaka till rötterna, fast baklänges. Det här är det tredje spelet jag spelar efter att nätt och jämnt ha överlevt SNES- och Mega Drive-spelen. Konstigt nog har jag ungefär lika kul med det här, även om upplevelsen är mer kortlivad och repetitiv.
Något jag verkligen inte gillar med Contra är kontrollen, så tar den först. Man måste verkligen ställa om sig efter att ha spelat andra 2D-spel.. Hoppen är plötsligt höga istället för långa, du har mindre "luftkontroll" än vanligt, och när du duckar så måste du hålla fingrarna i styr så att du inte råkar ställa dig upp igen. Hade förstås inte förväntat mig en bättre kontroll än i de senare spelen, men här känns den nästan som en utmaning i sig. Den är dock väldigt tight för sin tid, och jag kan inte minnas några problem med slarvig hit detection heller. En aqcuired taste, kan man säga om man vill vara snäll och engelsk.
Vapensystemet är simpelt, och ganska obalanserat. Det finns fyra olika, och plockar du upp ett nytt vapen förlorar du det du höll i. Det enda man behöver enligt mig är spreadshot, då det har en snabb cooldown och du slipper sikta bra. De andra vapnen är inte lika användbara, speciell inte Laser som tvingar dig att hålla koll på när det träffar så att du kan skjuta igen. Trycker du febrilt så stannar skotten mitt i luften och du kan inte träffa något som inte befinner sig mitt framför avataren.
Bandesignen är överlag bra, det händer alltid något och för sin tid är spelet varierat. Du har sidoscrollande banor med fiender som respawnar och springer mot dig från bägge håll, vertikalscrollande banor med statiska kanoner och bombregn, och så har du inomhusbanorna, som är mest intressanta då de inte återskapades i uppföljarna. Dessa sätter dig i tredje persons-perspektiv bakom avataren, och de kan liknas vid ett mer metodiskt space harrier där du går från rum till rum, stoppas av en vägg täckt med kanoner och soldater som springer in från sidorna och fyller skärmen med kulregn och granater. Tyvärr är de här banorna mer än hårdvaran klarar av, det är extremt svårt att bedöma avståndet mellan dig och fiendens projektiler, och skalningen är allt annat än jämn. Detta leder till att de blir mer frustrerande än utmanande och man börjar undra varför Konami inte väntade tills nästa generations hårdvara. Bossarna täcker ibland nästan halva skärmen, och har lagom svåra mönster. Vissa av dem är dock lättare än de borde vara, jag hade kanske minst problem med de allra sista bossarna i spelet.
Även det första spelet innehåller 2-player coop. Vanligtvis är det en rakt igenom bra sak i spel, delad glädje är nästan alltid dubbel när det gäller spel. I Contra är det dock på gott och ont. Det är förvånande lätt att blanda ihop spelavatarerna mitt i stridens hetta då de egentligen är samma sprite men med olika färgpalett, och spelet innehåller flera knepiga plattformsmoment där spelare förväntas vara exakt lika bra för att smidigt kunna ta sig vidare. Hamnar en spelare lite bakom är det lätt hänt att det slutar med ett förlorat liv om den andre inte stannar upp, vilket gör att spelet förlorar lite av sitt flyt.
Grafiskt är spelet bra för sin tid, och man ser direkt att det gjordes på 80-talet. Spelarens avatar är en Rambo-kopia, de vanliga fienderna ser ut som amerikanska fotbollsspelare med stora vita sneakers, och bossarna är en blandning av robotar, tanks, kanoner och utomjordingar som påminner kraftigt om de Alien-filmerna. Nästan så att Konami borde ha tvingats till censur.
Musiken la jag oftast inte märke till. Den är hyfsat melodisk, upbeat och den passar spelet riktigt bra, men det är inget man går och nynnar på efter att ha spelat.
Jag har knappt nämnt svårighetsgraden, det som alla verkar diskutera när det gäller Contra-serien. Det bygger förstås mycket på memorisering, att nöta och lära sig utantill. Jag är inget fan av den sortens speldesign, men jag hade mindre problem med detta i det här första spelet. Kanske för att det är mindre varierat eller för att jag redan lärt mig hur ett Conta ska spelas. Det är definitivt långsammare än Mega Drive-spelet, och det går ganska snabbt att hitta "safe-spots" i de flesta situtationer.
Det får 7/10 av mig. Lägg till ett om du har någon skillad retroräv i vänskapskretsen. Dra ifrån ett om du verkligen hatar memorisering.